The Tory power stance, eller konsten att sära på benen

En av de saker som upptagit mitt nörderi är makt och stil. Det är kvinnors stil vid makten och mycket kring deras klädsel. Men ibland kan makt visas med gester och till helgen går britterna till lokalval och jag känner att ”The Tory power stance” måste omnämnas.

Ibland får politiker stiltips av människor som liksom jag tycker att de skulle kunna ta mer plats. Tanken är att människor ska lyssna på budskapet och inte störa sig på detaljer.

Jag minns en kavaj som Fredrik Reinfeldt hade i TV en gång med ett kavajslag som gjorde det helt hopplöst att fokusera på vad han sa. När det kommer till kvinnor är det ofta smycken som får mig att bli helt borttappad. Tro mig, jag älskar stora smycken, men när jag ger medietips brukar det vara ”av med blinget”.

the power stance
The Tory power stance

Uppenbarligen har någon medieguru förklarat för den brittiska regeringen att står man bredbent så stället man sig i maktposition. I ett land där stora gester används sparsamt och ”less is more” genomsyrat kulturen i århundraden, behövde politikerna hitta ett sätt att visa att de har makt och det är tydligen genom att sära på benen.

I ett land där stora gester används sparsamt och ”less is more” genomsyrat kulturen i århundraden, behövde politikerna hitta ett sätt att visa att de har makt och det är tydligen genom att sära på benen.

David Cameron och Theresa May använder sig flitigt av ”The Tory power stance”, problemet är att det ser onaturligt ut. Att sära på benen så att kjolslitsen åker upp eller kavajen glipar, ser tillgjort och vulgärt ut.  Du är inte är Wonder Woman som står i baddräkt när och ber om väljarnas röst.

Låt oss slippa detta spektakel till valet och istället citera Margret Thatcher som ska ha sagt:
”Being powerfull is like being a lady. If you have to tell people you are, you arent.”

Länktips

Why do Tories keep standing like this?

The return of the Tory power stance

Annonser

Knytblus eller pärlor, vem är du på maktskalan?

Den senaste veckans turer kring Svenska Akademin har varit en såpa som gjort mig medveten om att vi är då långt ifrån att vara det jämställda land vi vill ge sken av.

Det är förvånande hur män beter sig och när deras pinsamma argument inte längre håller gömmer de sig bakom kungen. Men nog om Svenska akademien.

Nu till ämnet knytblus eller pärlor:

Sara Danius är en elegant och mycket välklädd kvinna och knytblusar sitter fantastiskt på henne.

1600-talet

Så låt mig göra min analys av knytblusen; Den kvinnliga knuten kan spåras ända tillbaka till 1600-talet som ett ryttarplagg, men det är först efter drottning Viktorias död som knytblusen blir ett vanligt plagg bland kvinnor.

1800-talet

Drottning Viktoria av Storbritannien är den första kvinnliga silikonen. Hon blev drottning vid unga år och det var korsetter och pärlor som blev den unga Victorias signum. Det är lätta att tro att korsetten var ett fängslande plagg och klyftan sexistiskt. Jag ser det tvärtom. En välsittande korsett ger pondus och pärlor är ett sätt att säga ”jag har ingenting att dölja, se hur mina juveler varken gör mig svag eller mindre bestämd”.

Drottning Viktoria av Storbritannien
Drottning Viktoria av Storbritannien

Även prins Albert lär ha gillat Viktorias klyfta, nio barn födde hon på 17 år, ändå tror jag knappast hon fick frågan ”Hur gör du med barnen när du jobbar?”. Under sina 63 år som regent klarade hon sig utan knytblus. Även under ålderns höst när hon lättade på korsetten vågade hon bära urringning.

Början av 1900-talet

Det är först efter drottning Viktorias död, när kvinnor under världskrigen började göra männens jobb som modet ändras till ett bekvämare mode. Dessutom var det lättare att klä sig som männen inom vissa yrken.

1970-och 80-talet

På 1970- och 80-talet blir knytblusen symbolen för kvinnor i karriären. De anpassar sig till männens kostymer, men byter ut slipsen mot en rosett.

Margret
Knytblus-ikonen Margret Thatcher. Bild från National portrait Gallery.

Det fanns inte många kvinnor i karriären att följa som stilikoner och ett sätta att vara feminin och ändå tillhöra männens värld. Det kan inte ha varit lätt, men de banade väg för en lång historia av kvinnor som idag vågar ta ut svängarna och klä sig riktigt kvinnligt.

Knytblusen en bild av kvinnan i mannens värld

För mig är knytblusen bilden av en kvinna i männens värld. Ett sätt att passa in, att inte provocera. Att anpassa sig till reglerna och behålla sin kvinnlighet. Inget jag tycker är fel, men jag är en rebell och gud skapade min kropp helt emot den manliga normen. Så, ska jag skämmas? Knappast!

Det är provocerande att komma in på ledningsmötet med en urringning och pärlor, hur liten än urringningen är så är hud något som män omedvetet tydligen kopplar till oseriöst, flamsig kvinna utan hjärna.

Som ung brukade jag byta till blus och klackar när jag skulle på möten där jag behövde tas på allvar. Med åren blev jag mer självsäker och insåg att på min byst sitter sälla blusar snyggt, det mesta av min tid går åt att oroa mig kring huruvida det blir glapp framtill och inte kunna fokusera få mötet.

Laura Luna klyfta
Jag i Pärlor och klyfta

Idag bär jag sällan blus. Jag accepterar min kropp som den är. Jag bär det jag känner mig stärkt av. Pärlor, läppstift och klänning. Jag är en pärlkvinna och knuten på blusen döljer mina juveler.

Länkar att läsa:

The Feminist History Behind Your Floppy Bow Blouse, Which Is Actually ‘Pussy Bow Blouse’

V&A Museum denies rejecting Margaret Thatcher’s wardrobe

Knytblus-ministrar är inte riktigt kloka

Knytblus upprop

Nyden, överraskningen jag inte ens längtar efter

Modebranschens ständiga försök att uppnå nya höjder upphör aldrig att förvåna mig. Att man tar in designers i de stora modehusen med ett visst renommé som står för en egen stil, som Channel har Karl Lagerfeld kan jag fatta.

När däremot ett företag med för mycket pengar och för lite känsla, så som jag tar mig rätten att kalla HM, tar in en östgöte som fortfarande inte kommit ur sina korta byxor som ”husfilosof” börjar mitt hopp på mode och stil att dala.

Inte bara för att jag tappade respekten för Alexander Bard redan på 1990-talet när han i SVT bråkade med Camilla Henemark.

Sedan dess har dessutom Bard hunnit uttala sig rasistiskt, hatat lite kvinnor som är mer kända än han själv och twittrat att #metoo-rörelsen är resultatet av ”150 miljoner neurotiska kvinnor som läst #fiftyshadesofgrey.

Innan HM:s Nyden ens lanserat sitt första plagg har hustomten Alexander Bard hunnit göra PR för sig själv genom uttalanden som:

”Jag älskar att tillhöra det här gänget. Det finns inget i världen som får dem att darra för att någon feministbrud ringer och skriker i luren om att Alexander Bard ska stoppas. Det ingen feministbrud i världen som kan få mig att förlora ett enda uppdrag

Jag tycker faktiskt lite synd om Oscar Olsson och hans projekt som jag inte tror på av två anledningar:
  1. Dels att de inspirerats av klockmärket Daniel Wellington som verkligen inte tilltalar en enda människa med den minsta kännedom av klockor och urverk. Bara yta, inget innehåll.
  2. Dels för att han beskriver sin målgrupp (millennials) som “Nätokraten är mer känslig än någonsin för kredibilitet, autenticitet och personlighet. De är dessutom mer känsliga än någonsin för utnyttjande av de själva eller andra”.

 

Kombinationen av hustomten Bard och en målgrupp som är ”känsliga för utnyttjande” är något som inte går ihop då Bard om någon varit mannen som byggt hela sin karriär på att utnyttja media, utnyttja människor och mobba oliktänkande.

Jag skulle nog mer likna Bards uppdrag åt HM mer som Husalfen Dobby i Harry Potter, en simpel slav som mest ställer till med oreda för att få sin vilja fram.

Mitt tips till HM

glöm icke att ger man husalfen kläder kan man befria honom och denna husalf behöver bli befriad från sig själv.

Gucci-Helle

Är du blond, snygg och gillar kläder så ska tåla du knivhugg i ryggen. Eller?

Denna bilden publicerades i tidningen Elle i samband med att den fd statsministern fyllde 50.

Hennes historia är betydligt tuffare än de vi brukar höra om kvinnliga politiker, tyvärr är hon varken den första eller dem sista som mobbats i maktens korridorer.

Vackra kvinnor som tar plats är extremt provocerande. Helles egna partikamrater började kalla henne Gucci, på grund av hennes intresse för stil, men hon bet ifrån och det sägs att hon gav gubben Freddy Blak svar på tal:

-Du ska banne mig inte gå runt och kalla mig för Gucci! Bara för att jag inte ser ut som en påse skit som du.

Andra män har sedan tyckt att det varit helt okej att Photoshoppa henne till Gucci-Helle, men jag kan inte minnas att jag någonsin sett visa upp en Gucci-väska.

Faktum är att arbetarrörelsen haft svårt för mäktiga kvinnor som bär dyra väskor. Minns ni när Mona Sahlin hade en Louis Vuitton-väska och Göran Greider kallade väskan för ”största hotet mot socialdemokratin”.

Allvarligt talat. En väska!

Betalar man sin väska själv ska ingen ifrågasätta priset på den. Vi lever i 2000-talet och hur kvinnor med egen karriär och väljer att spendera sina pengar, är inget som överhuvudtaget ska kommenteras. Detta gäller även

Bland de yngre generationerna och framförallt för yngre flickor blev Helle en åtråvärd stilikon när spelet Stardoll 2011 gjorde en klippdocka av den då 45-åriga statsministern. Naturligtvis blev allas vår Helle snabbt den populäraste avataren.

Om denna medelålderskvinna kan få fler unga flickor att en dag ta steget ut i politiken så har Helle Thorning-Schmidt gjort ett avtryck som kommer att överleva hennes mobbare.

Helle Thorning-Schmidt kommer inte att gå till historien för sin egna stil. Hon ser ut som många kvinnor i företagsvärlden och hade det inte varit för att hon just varit socialdemokrat så hade hon passerat obemärkt. Det fanns inget statement, personlig eller utmärkande touch i hennes val av kläder, som i Thatchers pärlor, Mays leopardskor eller Ghandis siden-sari. Helle är bara perfektion i höga klackar.

Theresa med skoskav

Theresa May är en kvinnlig ledare jag länge velat skriva om. Inte för att hon kommer att gå till historien som en elegant kvinna, utan snarare för hennes skointresse.

Theresa May är förmodligen kvinnan som skulle kunna kunna tävla mot Imelda Marcos i skointresse. När May tillträdde som partiledare, tillika premiärminister valde tidningen The Sun denna löpsedel.

img_3679

Förvisso är skorna snygga och modiga, men vad gör det när kvinnan ser ut som hon har konstant skoskav och vad som är ännu värre är att hon inte lärt sig gå i högklackat.

Skor är en viktig juvel, men när det som kommer ut ur din mun ska vara i fokus är det bortkastat att lägga allt krut på skorna och tro att jobbet är klart.

The EveningStandard hade en bildserie tidigare i år om premiärministerns fina skor och jag kan inte låta bli att tänka på allt som inte matchar de dyra skorna.

Väskan, behöver inte ha exakt samma utseende som skorna, men det bör finnas harmoni mellan val av skor och väska.

Dessutom är det önskvärt att väskan kan inrymma det du transporterar i den annars har du valt fel väska och när detta upprepar sig så är det brist på stil.

Röd kappa, lila väska och leopardskor blir som att äta ättiksgurka med choklad, var sak för sig funkar men ihop, nä…

Tidningen Vogue som brukar gestalta maktens kvinnor i från sin bästa sida, visar Theresa Mays liv i bilder och kvinnan har makt och pengar men stilen går inte att köpa för pengar. Hon må äga dyra skor, men hur höga klackarna än blir så lyfter de inte för May på stilfronten.

Nancy Reagan – Stilikonen som aldrig blev

Stil har inte med mode att göra, stil behöver inte kosta pengar, stil är något man bär med grace och medan vissa bara verkar vara födda med en graciös stil som får dem att gå rätt igenom kameran så finns det kvinnor som trots att de klär sig i historiens dyraste plagg aldrig kommer att bli stilikoner. De kommer att förbli osynliga och få kommer att minnas dem.

NR RR

Bild: Stop the madness

Nancy Reagan vad den, stilikonen som aldrig blev. En spröd och vacker blomma i en blomstrande trädgård som aldrig slog ut.

Anne Francis Robbins föddes 1921, 1929 skilde sig hennes föräldrar och som det skilsmässobarn hon var lämnades hon bort till en moster och dennes man. Detta var på en tid då ensamstående kvinnor inte ansågs kapabla att ta hand om ett barn om de inte hade en man vid sin sida och ingen man ville ha en kvinna som redan blivit lämnad av en annan med ett barn. 1929 gifte Anne Francis mamma Edith om sig med Loyal Davis som 1935 formellt adopterade Anne Francis och bytte hennes namn till Nancy Davis.

Jag skulle beskriva Nancy som flickan som gjorde allting rätt alltid. Hon skaffade sig utbildning, gjorde karriär. 1952 gifte sig med Ronald Reagan och lämnade strax därefter sin karriär för att bli hustru på heltid. 

1981 blev Nancy Reagan rikets första dam, hon försökte återinföra Jackie Kennedys glamour till vita huset genom att klä sig i Carolina Herrera, Yves Saint Laurent och Oscar de la Renta samtidigt som hon nyinredde vita huset, men det lyfte liksom aldrig.

NR inredning

Bild: Arquitectural Digest

Som rikets första dam försökte man få henne att bli talesperson för ”Just say no” till droger, men det blev bara larvigt och det kändes aldrig som engagemanget fanns från hennes sida. Det har till och med försökt sägas att hon var ättling till Pocahontas, men det har aldrig kunnat konfirmeras.

NR installOm det var hennes extremt smala figur eller minimala axelparti som hon med åren lärde sig att dölja till allas vår lycka kommer vi aldrig att veta, Nancy Reagan blev bara aldrig en stilikon.

Det var först efter makens död som hon lyckades hålla ett tal som gjorde henne rättvisa, den handlade om stamsällsforskning, något som engagerat henne pga sin bortgångne makes död.

Till skillnad från Margreth Thatcher som lyckades lyfta en billig outfit, så var Nancy den söta blyga violen som lyckades lyfta sin make men aldrig sig själv och på sätt och vis var det hennes roll. När det kom till att boosta sin make, coacha och skydda sin man var hon en först lady av rang!

Bild: NY Daily News

Hur klär sig de amerikanska presidentkandidaterna

Mycket har sagts om USA-valets presidentkandidater, stilaspekten är något få vill tala om, men som inte undgår någon.

I natt var jag med på Aftonbladet TVimage och kommenterade kandidaternas stil, vad de signalerar och hur man jobbar med sitt utseende när man vill vinna väljare.