Ett år utan att köpa nytt, går det ens?

Att blogga om stil och bestämma sig för att minska sitt miljöavtryck om så bara genom att återanvända sådant som andra redan tröttnat på eller andras felköp.

Jag vet ärligt talat inte om jag kommer att lyckas, men jag har bestämt mig för att försöka att under ett år köpa begagnade kläder (undantaget är underkläder och skor).

Första månaden har jag shoppat en del spännande kläder och assessorer på tradera och det är en liten belöning att få ett meddelande som detta efter att man ropat hem några plagg från Sellpy

Att handla på second hand är för mig inte ett sätt att spara pengar eller betala mindre för en vara. Jag kommer dessutom fortfarande att titta på kläder, önska jag hade en del plagg från olika hemsidor och fundera på om jag kanske ska göra ett undantag från min regel då och då. Men när mitt mind set är begagnat först, så funderar jag en extra gång om jag verkligen behöver köpa nytt eller om jag klarar mig på så mycket annat som finns därute.

Annonser

Gråter Maggie från graven?

1975 hade Storbritannien en folkomröstning i frågan om de skulle gå med i EU.

Margret Thatcher

En 50-årig Margret Thatcher hade precis besegrat Edward Health i partiledarvalet för konservativa partiet. (Ja, samme premiärminister som en gång i tiden gjorde henne till utbildningsminister. Vem sa att en kvinna måste stå i tacksamhetsskuld till en man som stöttade henne i början?).

Pro Europa-tröja

Som oppositionsledare engagerade sig Margret Thatcher i kampanjen för att Storbritannien skulle gå med i EU och trots att hennes mediekonsulter redan vid det laget lärt henne att en mörk röst och lugn röst skulle göra henne stor i männens värld så hade hon ännu inte riktigt blivit konsekvent i sin klädstil, eller så gick hon medvetet ut ur sin comfort zone och hade förmodligen alla tidernas fulaste kampanjtröja. En stickad polotröja med nio flaggor.

maggie t
Bild tagen från scoopnest

Tröjan tillverkades för att användas en enda gång och var en gåva från en skotsk yllefabrik som inte längre finns (jag är inte förvånad att någon som tillverkat en så ful polotröja inte överlevde globaliseringen).

Var gör denna polotröja så speciell då?

golden girls
1975 var det utsvängda jeans och väst som gällde, men kvinnor över 30 förvisades till tanthyllan och helt ointressanta. Betänk att det skulle ta 10 år till innan serien ”Pantertanter” (Golden Girls) kom och hur otroligt det än låter så var pantertanterna inte mer än 55.

En 50-årig kvinna i åtsittande polotröja var en sensation på den tiden. Hur ful tröjan än var.

Så varför tror jag att Maggie gråter från graven?

Jo, för att trots att hon hade modet att bara en extremt ful tröja, så ful att ingen längre vet var den finns (Auktionshuset Christies hävdar att polotröjan inte fanns bland hennes ägodelar som auktionerades ut i december 2015), så lyckades hon inte få Storbritannien att vara kvar i EU.

Personligen skulle jag inte ta på mig en tröja som jag inte gillar och kampanjtröjor har jag inte tagit på mig sedan tonåren, nä inte ens bör jag arbetade i riksdagen.

Eftersom Maggies fula jumper inte gick att hitta  så tillverkade Boiler Room Comminityn
en egen version av Maggies polotröja 2016, och nej, den blev ingen hit då heller. Tröjan lanserades för £65 och fick sedan sänkas till £45.

Lite spännande ändå, då Maggie var den som i slutet av sin karriär gjorde allt hon kunde för att förinta den alternativa musikscenen i London genom att förbjuda sammankomster (som inte ansökt om tillstånd i förväg) på fler än 12 personer.

Happy Saint Dwynwen’s day

Ända sedan jag var barn attraherades jag av keltiska motiv och drömde om att en dag knäcka koden till vad som gömde sig bakom dessa fantastiska kringelikrokiga mönster.

Carreg Cennen Castles slottsruiner

Liksom av en slump, eller kanske var det meningen, träffade jag en man en dag som spenderat sina somrar i Wales och lekt i Carreg Cennen Castles slottsruiner som låg intill sina farföräldrars gård. Lite som barnen i Bullerbyn, fast med färre barn och större slott.

Privatbild tagen av David Daniel någon gång på 1980-talet

Genom denna man som jag idag lever med fick jag lära mig ett fåtal ord och meningar på kymriska som vi ibland säger till varandra. Som ett hemligt rövarspråk som inte liknar någonting.

Saint Dwynwen

I Wales firas Saint Dwynwen, deras egna motsvarighet till alla hjärtans dag och lustigt nog infaller dagen den 25 januari, på min födelsedag.

Det finns flera historier om Saint Dwynwen, en del riktigt hemska och obehagliga, men det verkar inte vara så noga med vilken man föredrar så här kommer min version:

Dwynwen var dotter till en irländsk kung (Brychan Brycheiniog) och blev kär i Maleon. De fick inte gifta sig för hon var redan bortlovad till en annan man. Så hon vände sig till Gud för att glömma Maleon. En ängel kom ner på jorden och gav henne ett gift som skulle få henne att glömma Maleon, men förvandlade honom istället till en iskub.

Som tur var fick Dwynwen även tre önskningar så hon valde: att Maleon skulle smälta, att Gud skulle uppfylla älskares drömmar och förhoppningar och att hon själv slapp gifta sig.

I de mer våldsamma berättelserna finns våldtäkt, tvångsgifte och annat jobbigt med, men jag är en romantiker så jag håller mig till den snälla berättelsen.

Keltiska smycken

Om man gillar keltiska smycken så är Clogau märket man ska känna till. Roséguld från Wales har en lite annorlunda färg, den är liksom rödare i tonen och precis som allt annat som är ljuvligt och som naturen ger oss håller den på att ta slut, så det finns alltid en liten detalj i roséguld, men det används sparsamt.

Bild från Clogau, smycket finner du via denna länk: https://www.clogau.co.uk/jewellery/item/dwynwen-opal-ring-dwr

Jag är inte så förtjust i smycken med hjärtan, det känns som jag fick min beskärda dos av hjärtesmycken innan 40 men denna ring med en knut som symboliserar Dwynwens tre önskningar fick bli min födelsedagspresent till mig själv.

Skansen som vuxen

Som barn älskade jag Skansen och djuren, jag såg aldrig det enorma utomhusmuseum som fanns på plats. Nu som vuxen gillar jag att promenera bland de gamla husen och insupa historia. Där finner jag delar av ett Sverige som är så långt ifrån kungalivet som jag läst om i historieböckerna.

Laura Luna, skansen
Ordenshuset Brofästet är stället att befinna sig i om det är Kristihimmelsfärdsdag. Stället berättar om tiden då föreningslivet var en stort och hur nykterhetsrörelsen fyllde en mycket viktig funktion när svenskarna bokstavligen höll på att supa ihjäl sig. Konsumtionen låg då på 46 liter ren alkohol per person och år, jämfört med dagens ca 10 liter.
Just detta har en så värdeladdad historia som man skulle kunna ägna timmar åt att förkovra sig i. Historier kring hur den moderna maffian uppkommer i USA, hur dagens krig i många fall sponsras av knarkpengar och annat. Men det lämnar jag till ett senare tillfälle.
Just igår fick jag tillfälle att delta i ett ritualmöte, så som nykterhetsrörelsens möten såg ut för ca 100 år sedan och det var en spännande ritual. Jag kan förstå hur denna typ av sammankomster lockade till sig nya människor. Det var högtidligt och känslan av att tillhöra ett hemligt och exklusivt sällskap där alla hade ett viktigt uppdrag gav det där lilla extra som idag är så svårt att hitta, för visst kan man ibland få en inbjudan till en cool fest, men man ses aldrig som unik på det sättet.
Så vill vara med om ett alldeles särskilt och kul rollspel så kan jag rekommendera att gå på en ritual på Ordenshuset Brofästet någon gång, om inte annat så återkommer det på Kristihimmelsfärdsdag varje år.

Här hittar du Ordenshuset, Brofästet

The Tory power stance, eller konsten att sära på benen

En av de saker som upptagit mitt nörderi är makt och stil. Det är kvinnors stil vid makten och mycket kring deras klädsel. Men ibland kan makt visas med gester och till helgen går britterna till lokalval och jag känner att ”The Tory power stance” måste omnämnas.

Ibland får politiker stiltips av människor som liksom jag tycker att de skulle kunna ta mer plats. Tanken är att människor ska lyssna på budskapet och inte störa sig på detaljer.

Jag minns en kavaj som Fredrik Reinfeldt hade i TV en gång med ett kavajslag som gjorde det helt hopplöst att fokusera på vad han sa. När det kommer till kvinnor är det ofta smycken som får mig att bli helt borttappad. Tro mig, jag älskar stora smycken, men när jag ger medietips brukar det vara ”av med blinget”.

the power stance
The Tory power stance

Uppenbarligen har någon medieguru förklarat för den brittiska regeringen att står man bredbent så stället man sig i maktposition. I ett land där stora gester används sparsamt och ”less is more” genomsyrat kulturen i århundraden, behövde politikerna hitta ett sätt att visa att de har makt och det är tydligen genom att sära på benen.

I ett land där stora gester används sparsamt och ”less is more” genomsyrat kulturen i århundraden, behövde politikerna hitta ett sätt att visa att de har makt och det är tydligen genom att sära på benen.

David Cameron och Theresa May använder sig flitigt av ”The Tory power stance”, problemet är att det ser onaturligt ut. Att sära på benen så att kjolslitsen åker upp eller kavajen glipar, ser tillgjort och vulgärt ut.  Du är inte är Wonder Woman som står i baddräkt när och ber om väljarnas röst.

Låt oss slippa detta spektakel till valet och istället citera Margret Thatcher som ska ha sagt:
”Being powerfull is like being a lady. If you have to tell people you are, you arent.”

Länktips

Why do Tories keep standing like this?

The return of the Tory power stance

Knytblus eller pärlor, vem är du på maktskalan?

Den senaste veckans turer kring Svenska Akademin har varit en såpa som gjort mig medveten om att vi är då långt ifrån att vara det jämställda land vi vill ge sken av.

Det är förvånande hur män beter sig och när deras pinsamma argument inte längre håller gömmer de sig bakom kungen. Men nog om Svenska akademien.

Nu till ämnet knytblus eller pärlor:

Sara Danius är en elegant och mycket välklädd kvinna och knytblusar sitter fantastiskt på henne.

1600-talet

Så låt mig göra min analys av knytblusen; Den kvinnliga knuten kan spåras ända tillbaka till 1600-talet som ett ryttarplagg, men det är först efter drottning Viktorias död som knytblusen blir ett vanligt plagg bland kvinnor.

1800-talet

Drottning Viktoria av Storbritannien är den första kvinnliga silikonen. Hon blev drottning vid unga år och det var korsetter och pärlor som blev den unga Victorias signum. Det är lätta att tro att korsetten var ett fängslande plagg och klyftan sexistiskt. Jag ser det tvärtom. En välsittande korsett ger pondus och pärlor är ett sätt att säga ”jag har ingenting att dölja, se hur mina juveler varken gör mig svag eller mindre bestämd”.

Drottning Viktoria av Storbritannien
Drottning Viktoria av Storbritannien

Även prins Albert lär ha gillat Viktorias klyfta, nio barn födde hon på 17 år, ändå tror jag knappast hon fick frågan ”Hur gör du med barnen när du jobbar?”. Under sina 63 år som regent klarade hon sig utan knytblus. Även under ålderns höst när hon lättade på korsetten vågade hon bära urringning.

Början av 1900-talet

Det är först efter drottning Viktorias död, när kvinnor under världskrigen började göra männens jobb som modet ändras till ett bekvämare mode. Dessutom var det lättare att klä sig som männen inom vissa yrken.

1970-och 80-talet

På 1970- och 80-talet blir knytblusen symbolen för kvinnor i karriären. De anpassar sig till männens kostymer, men byter ut slipsen mot en rosett.

Margret
Knytblus-ikonen Margret Thatcher. Bild från National portrait Gallery.

Det fanns inte många kvinnor i karriären att följa som stilikoner och ett sätta att vara feminin och ändå tillhöra männens värld. Det kan inte ha varit lätt, men de banade väg för en lång historia av kvinnor som idag vågar ta ut svängarna och klä sig riktigt kvinnligt.

Knytblusen en bild av kvinnan i mannens värld

För mig är knytblusen bilden av en kvinna i männens värld. Ett sätt att passa in, att inte provocera. Att anpassa sig till reglerna och behålla sin kvinnlighet. Inget jag tycker är fel, men jag är en rebell och gud skapade min kropp helt emot den manliga normen. Så, ska jag skämmas? Knappast!

Det är provocerande att komma in på ledningsmötet med en urringning och pärlor, hur liten än urringningen är så är hud något som män omedvetet tydligen kopplar till oseriöst, flamsig kvinna utan hjärna.

Som ung brukade jag byta till blus och klackar när jag skulle på möten där jag behövde tas på allvar. Med åren blev jag mer självsäker och insåg att på min byst sitter sälla blusar snyggt, det mesta av min tid går åt att oroa mig kring huruvida det blir glapp framtill och inte kunna fokusera få mötet.

Laura Luna klyfta
Jag i Pärlor och klyfta

Idag bär jag sällan blus. Jag accepterar min kropp som den är. Jag bär det jag känner mig stärkt av. Pärlor, läppstift och klänning. Jag är en pärlkvinna och knuten på blusen döljer mina juveler.

Länkar att läsa:

The Feminist History Behind Your Floppy Bow Blouse, Which Is Actually ‘Pussy Bow Blouse’

V&A Museum denies rejecting Margaret Thatcher’s wardrobe

Knytblus-ministrar är inte riktigt kloka

Knytblus upprop

Att älska en stad

Att älska en stad är att lära sig dess små hemligheter, och intressera sig för udda historier kring gömda och glömda byggnader.

Alla känner till Eiffeltornet eller att Frihetsgudinnans stålstomme utformades av ingenjören Gustave Eiffel. Jag kan tänka mig att Eiffels sätt att arbeta med stål i början av 1900-talet måste ha varit som att vara den förste inom sociala medier i slutet på 1900-talet.

Under 1900-talets början var Argentina ett mycket rikt land vars arkitektur utvecklades av extravaganta människor som hade råd att beställa berömda byggnader. Mångas dessa invandrade från andra länder med annorlunda skönhetsideal än den traditonella kolonialstilen som spanjorerna kommit med.

När jag som 18-åring flyttade till Córdoba i Argentina för att studera på universitetet bodde jag hos en gammelmoster i en förort kallad San Vicente.

En av mina bästa killkompisar som älskade arkitektur skuttade av glädje när han insåg att jag bodde bara 200 meter från ”Eiffelhuset” som han skämtade att det kallades.

Ärligt talat kunde jag inte för en sekund tro att ett övergivet och rostigt plåthus kunde komma från en av världens mest berömda arkitekter.

Där stod skrothögen och liksom skämdes bland de andra radhusen. Under det året jag bodde just i San Vicente såg jag aldrig någon gå varken in eller ut därifrån. Det ståd där som ett ensamt och sorgset spökslott.

Många år senare började jag läsa på om Eiffelhuset och blev mycket imponerad av det.

Historien bakom byggnaden är att en amerikansk miljonär 1917 beställde ett prefabricerat hus med väggar av plåt och stål. Huset har två våningar, balkong och skulle idag förmodligen ses som en innovation i början av 1900-talet.

Ett prefabricerat hus som efter 100 år och knappt underhåll fortfarande står måste vara mindre vanligt.

Huset har även kallats tågvagnshuset då den står på räls och konstruktionstypen påminner om gamla tågvagnar.

Ventilationssystem måste för 100 år sedan måste varit helt unikt. Genom två spår på taket, ett för luftning och ett för ventilation kyles huset ner under sommaren. Dock sägs det vara ganska kallt även på vintern.

Husets metallkonstruktion gör även att huset liksom visslar högt när det blåser och jag kan tänka mig att det måste vara anledningen till att de inte heller verkar ha varit inbrott där, för vem vill gå in i ett visslande spökhus.

2007 var huset till salu för 160 000 dollar (ungefär 1,5 miljoner kronor), men jag ät inte helt säker på att det gick att sälja trots att huset har 5 olika typer av kulturminnesskydd.

Det är lite sorgesamt att en sådan skatt inte får ses av medborgarna. Kanske kommer det en dag en ägare som öppnar deras dörrar för allmänheten.