Skansen som vuxen

Som barn älskade jag Skansen och djuren, jag såg aldrig det enorma utomhusmuseum som fanns på plats. Nu som vuxen gillar jag att promenera bland de gamla husen och insupa historia. Där finner jag delar av ett Sverige som är så långt ifrån kungalivet som jag läst om i historieböckerna.

Laura Luna, skansen
Ordenshuset Brofästet är stället att befinna sig i om det är Kristihimmelsfärdsdag. Stället berättar om tiden då föreningslivet var en stort och hur nykterhetsrörelsen fyllde en mycket viktig funktion när svenskarna bokstavligen höll på att supa ihjäl sig. Konsumtionen låg då på 46 liter ren alkohol per person och år, jämfört med dagens ca 10 liter.
Just detta har en så värdeladdad historia som man skulle kunna ägna timmar åt att förkovra sig i. Historier kring hur den moderna maffian uppkommer i USA, hur dagens krig i många fall sponsras av knarkpengar och annat. Men det lämnar jag till ett senare tillfälle.
Just igår fick jag tillfälle att delta i ett ritualmöte, så som nykterhetsrörelsens möten såg ut för ca 100 år sedan och det var en spännande ritual. Jag kan förstå hur denna typ av sammankomster lockade till sig nya människor. Det var högtidligt och känslan av att tillhöra ett hemligt och exklusivt sällskap där alla hade ett viktigt uppdrag gav det där lilla extra som idag är så svårt att hitta, för visst kan man ibland få en inbjudan till en cool fest, men man ses aldrig som unik på det sättet.
Så vill vara med om ett alldeles särskilt och kul rollspel så kan jag rekommendera att gå på en ritual på Ordenshuset Brofästet någon gång, om inte annat så återkommer det på Kristihimmelsfärdsdag varje år.

Här hittar du Ordenshuset, Brofästet

Annonser

The Tory power stance, eller konsten att sära på benen

En av de saker som upptagit mitt nörderi är makt och stil. Det är kvinnors stil vid makten och mycket kring deras klädsel. Men ibland kan makt visas med gester och till helgen går britterna till lokalval och jag känner att ”The Tory power stance” måste omnämnas.

Ibland får politiker stiltips av människor som liksom jag tycker att de skulle kunna ta mer plats. Tanken är att människor ska lyssna på budskapet och inte störa sig på detaljer.

Jag minns en kavaj som Fredrik Reinfeldt hade i TV en gång med ett kavajslag som gjorde det helt hopplöst att fokusera på vad han sa. När det kommer till kvinnor är det ofta smycken som får mig att bli helt borttappad. Tro mig, jag älskar stora smycken, men när jag ger medietips brukar det vara ”av med blinget”.

the power stance
The Tory power stance

Uppenbarligen har någon medieguru förklarat för den brittiska regeringen att står man bredbent så stället man sig i maktposition. I ett land där stora gester används sparsamt och ”less is more” genomsyrat kulturen i århundraden, behövde politikerna hitta ett sätt att visa att de har makt och det är tydligen genom att sära på benen.

I ett land där stora gester används sparsamt och ”less is more” genomsyrat kulturen i århundraden, behövde politikerna hitta ett sätt att visa att de har makt och det är tydligen genom att sära på benen.

David Cameron och Theresa May använder sig flitigt av ”The Tory power stance”, problemet är att det ser onaturligt ut. Att sära på benen så att kjolslitsen åker upp eller kavajen glipar, ser tillgjort och vulgärt ut.  Du är inte är Wonder Woman som står i baddräkt när och ber om väljarnas röst.

Låt oss slippa detta spektakel till valet och istället citera Margret Thatcher som ska ha sagt:
”Being powerfull is like being a lady. If you have to tell people you are, you arent.”

Länktips

Why do Tories keep standing like this?

The return of the Tory power stance

Knytblus eller pärlor, vem är du på maktskalan?

Den senaste veckans turer kring Svenska Akademin har varit en såpa som gjort mig medveten om att vi är då långt ifrån att vara det jämställda land vi vill ge sken av.

Det är förvånande hur män beter sig och när deras pinsamma argument inte längre håller gömmer de sig bakom kungen. Men nog om Svenska akademien.

Nu till ämnet knytblus eller pärlor:

Sara Danius är en elegant och mycket välklädd kvinna och knytblusar sitter fantastiskt på henne.

1600-talet

Så låt mig göra min analys av knytblusen; Den kvinnliga knuten kan spåras ända tillbaka till 1600-talet som ett ryttarplagg, men det är först efter drottning Viktorias död som knytblusen blir ett vanligt plagg bland kvinnor.

1800-talet

Drottning Viktoria av Storbritannien är den första kvinnliga silikonen. Hon blev drottning vid unga år och det var korsetter och pärlor som blev den unga Victorias signum. Det är lätta att tro att korsetten var ett fängslande plagg och klyftan sexistiskt. Jag ser det tvärtom. En välsittande korsett ger pondus och pärlor är ett sätt att säga ”jag har ingenting att dölja, se hur mina juveler varken gör mig svag eller mindre bestämd”.

Drottning Viktoria av Storbritannien
Drottning Viktoria av Storbritannien

Även prins Albert lär ha gillat Viktorias klyfta, nio barn födde hon på 17 år, ändå tror jag knappast hon fick frågan ”Hur gör du med barnen när du jobbar?”. Under sina 63 år som regent klarade hon sig utan knytblus. Även under ålderns höst när hon lättade på korsetten vågade hon bära urringning.

Början av 1900-talet

Det är först efter drottning Viktorias död, när kvinnor under världskrigen började göra männens jobb som modet ändras till ett bekvämare mode. Dessutom var det lättare att klä sig som männen inom vissa yrken.

1970-och 80-talet

På 1970- och 80-talet blir knytblusen symbolen för kvinnor i karriären. De anpassar sig till männens kostymer, men byter ut slipsen mot en rosett.

Margret
Knytblus-ikonen Margret Thatcher. Bild från National portrait Gallery.

Det fanns inte många kvinnor i karriären att följa som stilikoner och ett sätta att vara feminin och ändå tillhöra männens värld. Det kan inte ha varit lätt, men de banade väg för en lång historia av kvinnor som idag vågar ta ut svängarna och klä sig riktigt kvinnligt.

Knytblusen en bild av kvinnan i mannens värld

För mig är knytblusen bilden av en kvinna i männens värld. Ett sätt att passa in, att inte provocera. Att anpassa sig till reglerna och behålla sin kvinnlighet. Inget jag tycker är fel, men jag är en rebell och gud skapade min kropp helt emot den manliga normen. Så, ska jag skämmas? Knappast!

Det är provocerande att komma in på ledningsmötet med en urringning och pärlor, hur liten än urringningen är så är hud något som män omedvetet tydligen kopplar till oseriöst, flamsig kvinna utan hjärna.

Som ung brukade jag byta till blus och klackar när jag skulle på möten där jag behövde tas på allvar. Med åren blev jag mer självsäker och insåg att på min byst sitter sälla blusar snyggt, det mesta av min tid går åt att oroa mig kring huruvida det blir glapp framtill och inte kunna fokusera få mötet.

Laura Luna klyfta
Jag i Pärlor och klyfta

Idag bär jag sällan blus. Jag accepterar min kropp som den är. Jag bär det jag känner mig stärkt av. Pärlor, läppstift och klänning. Jag är en pärlkvinna och knuten på blusen döljer mina juveler.

Länkar att läsa:

The Feminist History Behind Your Floppy Bow Blouse, Which Is Actually ‘Pussy Bow Blouse’

V&A Museum denies rejecting Margaret Thatcher’s wardrobe

Knytblus-ministrar är inte riktigt kloka

Knytblus upprop

Att älska en stad

Att älska en stad är att lära sig dess små hemligheter, och intressera sig för udda historier kring gömda och glömda byggnader.

Alla känner till Eiffeltornet eller att Frihetsgudinnans stålstomme utformades av ingenjören Gustave Eiffel. Jag kan tänka mig att Eiffels sätt att arbeta med stål i början av 1900-talet måste ha varit som att vara den förste inom sociala medier i slutet på 1900-talet.

Under 1900-talets början var Argentina ett mycket rikt land vars arkitektur utvecklades av extravaganta människor som hade råd att beställa berömda byggnader. Mångas dessa invandrade från andra länder med annorlunda skönhetsideal än den traditonella kolonialstilen som spanjorerna kommit med.

När jag som 18-åring flyttade till Córdoba i Argentina för att studera på universitetet bodde jag hos en gammelmoster i en förort kallad San Vicente.

En av mina bästa killkompisar som älskade arkitektur skuttade av glädje när han insåg att jag bodde bara 200 meter från ”Eiffelhuset” som han skämtade att det kallades.

Ärligt talat kunde jag inte för en sekund tro att ett övergivet och rostigt plåthus kunde komma från en av världens mest berömda arkitekter.

Där stod skrothögen och liksom skämdes bland de andra radhusen. Under det året jag bodde just i San Vicente såg jag aldrig någon gå varken in eller ut därifrån. Det ståd där som ett ensamt och sorgset spökslott.

Många år senare började jag läsa på om Eiffelhuset och blev mycket imponerad av det.

Historien bakom byggnaden är att en amerikansk miljonär 1917 beställde ett prefabricerat hus med väggar av plåt och stål. Huset har två våningar, balkong och skulle idag förmodligen ses som en innovation i början av 1900-talet.

Ett prefabricerat hus som efter 100 år och knappt underhåll fortfarande står måste vara mindre vanligt.

Huset har även kallats tågvagnshuset då den står på räls och konstruktionstypen påminner om gamla tågvagnar.

Ventilationssystem måste för 100 år sedan måste varit helt unikt. Genom två spår på taket, ett för luftning och ett för ventilation kyles huset ner under sommaren. Dock sägs det vara ganska kallt även på vintern.

Husets metallkonstruktion gör även att huset liksom visslar högt när det blåser och jag kan tänka mig att det måste vara anledningen till att de inte heller verkar ha varit inbrott där, för vem vill gå in i ett visslande spökhus.

2007 var huset till salu för 160 000 dollar (ungefär 1,5 miljoner kronor), men jag ät inte helt säker på att det gick att sälja trots att huset har 5 olika typer av kulturminnesskydd.

Det är lite sorgesamt att en sådan skatt inte får ses av medborgarna. Kanske kommer det en dag en ägare som öppnar deras dörrar för allmänheten.

Skor till vardag och fest

Skor är de små juvelerna som lyfter oss till nya höjder, ger oss en vacker gångstil och kan göra underverk till vilken enkel klänning som helst.

Jag delar in skor i tre kategorier:

De bekväma för transportsträckor, så som den långa promenaden från tvärbanan till kontoret. Eller till jobbresan över dagen då du kan gå långa sträckor. Här fungerar snygga sneakers helst utan utmärkande skosnören, och jag brukar tycka om Michael Kors, men är även nyfiken på att testa Karl Lagerfeldt. Här finns även det jag kallar ”urban style”, men det får bli en annan blogg.

img_4418-1Gärna mörka skor för bekvämlighet och glöm inte iläggssulor som du enkelt kan byta ut efter en lång dag för att vårda skorna bättre eftersom kombinationen sneakers och nylonstrumpor inte är optimal.

img_4417-1

img_4419

Kategori nummer två är jobbskor och formell elegans. De skorna använda när du har möjlighet att sätta dig och vila då och då, men fortfarande ger de dig den bekväma status som 7-9 centimeter över marken tillför i pondus.

Dessa skor kommer du säkert att använda ofta under en kortare tid så se till att inte låta dem försett stort hål i plånboken. Skinn är att föredra då det är lätt att hålla snyggt. Tyg kan funka, tänk bara på att tyg är svårare att hålla rent och snyggt.

Ruby Shoo och Lola Ramona

Här är Ruby Shoo helt fenomenala. Snygga, eleganta, alltid med matchande väskor och prisvärda. Även Lola Ramonas modell Elsie är mycket trevlig och kommer ofta i skinn. Skippa dock Lola Ramonas väskor som är en plastig illaluktande besvikelse.

img_4420img_4410

Fest

Den tredje kategorin är fest. När det kommer till fest så får det kosta, vara snyggt och tänk på att kvalitet syns, både på dig och på skon.

Skippa de premiumskorna av kända designers och gå hellre på hög kvalitet. Tänk på att bara Sara Jessica Parker från Sex and the City orkar bära stilettklackar i 18 timmar på en fest och då går hon inga sträckor att tala om.

Vi vanliga dödliga har inte lön eller professionell skådespelartalang för att orka stå i ett par Dior eller Jimmy Choo.

Åren då vi köpte snygga skor som klämde och vi blev tvungna att berusa oss för att överleva en fest, alternativt kom hem barfota och med skorna i handen måste förevigat ses som en ungdomssynd kopplat till okunskap.

Till fest ska juvelerna på fötterna väljas med samma omsorg som resten av smyckena. Du vill ha en sko som du bara behöver gå in en gång, inte nya skor som klämmer till varje fest.

Skorna ska lyfta dig och få dig att se bekväm och självsäker ut. En sko som klämmer kan förstöra en kväll, en ny vänskap eller en karriärmöjlighet, för vem vill prata med någon som ser plågad ut? Men framförallt kan fel val av festsko förstöra ditt rykte som elegant och världsvan.

Saker jag brukar tänka på när jag väljer festsko:

    • Sulan ska vara i skinn och helst vadderad. Har du platåskor så måste klack vara i gummi, aldrig plast. Plast torkar ut och spricker med tiden, dessutom blir det halt med tiden.
    • Både ut och insidan av skon ska vara i kvalitativt läder. Många tillverkare fuskar för att komma ner i pris och byter ut fodret mot tyg eller fuskskinn. Det ena blir smutsigt, det andra blir svettigt och illaluktande.
    • Se till att skor bryter av mot resten av outfiten. Har du rosa klänning, välj inte en sko i samma färg, det passar till vardags, men på festen vill du att folk ska se vilken omsorg du lagt på detaljerna.
    • Sist men inte minst. En festsko vill du ha länge, vi har ju redan pratat om det här med nya skor som klämmer, sätt då priset i förhållande med hur många år du vill stå och se bekväm ut i samma skor.

Eleganta damer vårdar sina skor och bär dem i tjugo år utan problem. Har du en bra sko så räcker det med få par.

Shopping i Londons tehimmel

Ska du shoppa i London så gäller det att veta vad du vill shoppa och till vem.

London är staden som har allt när det kommer till shopping och mitt tips är att våga utforska de kreativa områdena.

Skippa Harrods och Selfriges, min erfarenhet är att man kan slösa bort timmar och dagar och ändå inte hitta något du redan kan shoppa på nätet.

Ska du köpa hem te från London så är mitt tips att skippa Harrod’s, dyra teburkar med te som är ok, men som du lika gärna kan köpa hemma på vilken tebutik som helst.

 The East India Company

Vill du ha historia i din ”cup of Tea” ska du definitivt besöka ”The East India Company”. Folk vallfärdar från hela världen till butiken för deras fantastiska Earl Grey.

east indian company

Företaget har arbetar mycket med storytelling i sin marknadsföring av produkter, varenda copy på deras hemsida är skriven för att skapa nyfikenhet och det kan vara nödvändigt då företagets historia är allt annat än charmig.

De kallades för handelsmän när de startade sina resor på 1600-talet, men i verkligheten var de som de mer som sjörövare som ställde sina fartyg utanför hamnen och förklarade för teproducenten vad de ville ha och vad de ville betala.

På andra och tredje filmen Pirates of the Caribbean är Lord Cutler Becket ordförande för East India Company. Även den berömda Koh-I-Noor-diamanten ska ha även ha kommit till Storbritannien via Ostindiska Kompaniet. Idag har de dock tvättat bort sitt dåliga rykte och är mest kända för sitt te.

Inte mindre är 15 pund får du betala för 125 gram Earl Grey, värt vartenda öre om du frågar mig som sedan jag upptäckte detta unnar mig riktig vardagslyx från The East India Company. På jobbet brukar jag köra tepåsarna och det är drygt, en tepåse brukar räcka till en hel kanna.

En stor skillnad jag upplever mellan den lyxigare Earl Grey och annan Earl Grey är att om du råkar glömma teet lite länge så slipper du den obehagliga eftersmaken som för starkt te kan ge. Möjligen är det den extra bergamotten och apelsinblomman (orange blossom) som gör den alldeles speciell.

Gillar du rökiga teer så är deras Lapsang Soushong en riktig skatt. På helgerna när jag har tid att njuta lite extra brukar jag blanda hälften Earl Grey och hälften Lapsang Soushong på morgonen och sedan dricka ur kannan hela dagen.

Andra historiska teer med olika du kan finna på The East India Company är, Royal Flush Black Tea, som sägs komma från busken som drottning Elisabeth II och prins Philip planterade under sin första resa till Ceylon 1954 och Boston Tea Party som sägs vara det som startade den Amerikanska revolutionen.

Whittard of Chelsea

Vill du hitta en mer elegantare variant så rekommenderar jag ”Whittard of Chelsea”. Whittard har verkligen satsat på design. Även den billigaste teburken är elegant och rent prismässigt skiljer det sig inte så mycket från EICs priser, här kostar 100 gram Earl Grey 12 pund och snyggt är det! Dock kan man komma ner till 6 pund om man väljer att köpa teet i kartongförpackning.Te

Jag måste erkänna att när det kommer till Whittards så är det främst designen som tilltalar mig. Det är vackert och deras skyltfönster ser ut som ett tittskåp av vackra saker.

Mina favoriter här är deras teserviser med temat ”Alice i underlandet”, jag som verkligen gillar Alice sagor och främst Cheshire-katten har samlat på min en del porslin därifrån. Mitt senaste inköp blev en tekanna för en, eftersom jag ofta sitter med min kopp te och smuttar i min egen takt. Jag avråder dock från att beställa från Whittards på nätet. Det tar extremt lång tid och de har dålig koll på om saker överhuvudtaget kommer fram.

Är man mer ”British classy” så rekommenderar jag att ta en titt på deras Earl Grey-porslin som även matchar teburkarna.

Whittard

Ett besök på Covent Gardens Whittard-butik är inte bara en resa till ett vackert dockskåp där allt är vackert, du kommer även att få smaka något nytt varje gång. Sist smakade jag på deras Chai-te och naturligtvis fick en burk av denna fantastiska smak följa med hem.

Nyden, överraskningen jag inte ens längtar efter

Modebranschens ständiga försök att uppnå nya höjder upphör aldrig att förvåna mig. Att man tar in designers i de stora modehusen med ett visst renommé som står för en egen stil, som Channel har Karl Lagerfeld kan jag fatta.

När däremot ett företag med för mycket pengar och för lite känsla, så som jag tar mig rätten att kalla HM, tar in en östgöte som fortfarande inte kommit ur sina korta byxor som ”husfilosof” börjar mitt hopp på mode och stil att dala.

Inte bara för att jag tappade respekten för Alexander Bard redan på 1990-talet när han i SVT bråkade med Camilla Henemark.

Sedan dess har dessutom Bard hunnit uttala sig rasistiskt, hatat lite kvinnor som är mer kända än han själv och twittrat att #metoo-rörelsen är resultatet av ”150 miljoner neurotiska kvinnor som läst #fiftyshadesofgrey.

Innan HM:s Nyden ens lanserat sitt första plagg har hustomten Alexander Bard hunnit göra PR för sig själv genom uttalanden som:

”Jag älskar att tillhöra det här gänget. Det finns inget i världen som får dem att darra för att någon feministbrud ringer och skriker i luren om att Alexander Bard ska stoppas. Det ingen feministbrud i världen som kan få mig att förlora ett enda uppdrag

Jag tycker faktiskt lite synd om Oscar Olsson och hans projekt som jag inte tror på av två anledningar:
  1. Dels att de inspirerats av klockmärket Daniel Wellington som verkligen inte tilltalar en enda människa med den minsta kännedom av klockor och urverk. Bara yta, inget innehåll.
  2. Dels för att han beskriver sin målgrupp (millennials) som “Nätokraten är mer känslig än någonsin för kredibilitet, autenticitet och personlighet. De är dessutom mer känsliga än någonsin för utnyttjande av de själva eller andra”.

 

Kombinationen av hustomten Bard och en målgrupp som är ”känsliga för utnyttjande” är något som inte går ihop då Bard om någon varit mannen som byggt hela sin karriär på att utnyttja media, utnyttja människor och mobba oliktänkande.

Jag skulle nog mer likna Bards uppdrag åt HM mer som Husalfen Dobby i Harry Potter, en simpel slav som mest ställer till med oreda för att få sin vilja fram.

Mitt tips till HM

glöm icke att ger man husalfen kläder kan man befria honom och denna husalf behöver bli befriad från sig själv.