Att älska en stad

Att älska en stad är att lära sig dess små hemligheter, och intressera sig för udda historier kring gömda och glömda byggnader.

Alla känner till Eiffeltornet eller att Frihetsgudinnans stålstomme utformades av ingenjören Gustave Eiffel. Jag kan tänka mig att Eiffels sätt att arbeta med stål i början av 1900-talet måste ha varit som att vara den förste inom sociala medier i slutet på 1900-talet.

Under 1900-talets början var Argentina ett mycket rikt land vars arkitektur utvecklades av extravaganta människor som hade råd att beställa berömda byggnader. Mångas dessa invandrade från andra länder med annorlunda skönhetsideal än den traditonella kolonialstilen som spanjorerna kommit med.

När jag som 18-åring flyttade till Córdoba i Argentina för att studera på universitetet bodde jag hos en gammelmoster i en förort kallad San Vicente.

En av mina bästa killkompisar som älskade arkitektur skuttade av glädje när han insåg att jag bodde bara 200 meter från ”Eiffelhuset” som han skämtade att det kallades.

Ärligt talat kunde jag inte för en sekund tro att ett övergivet och rostigt plåthus kunde komma från en av världens mest berömda arkitekter.

Där stod skrothögen och liksom skämdes bland de andra radhusen. Under det året jag bodde just i San Vicente såg jag aldrig någon gå varken in eller ut därifrån. Det ståd där som ett ensamt och sorgset spökslott.

Många år senare började jag läsa på om Eiffelhuset och blev mycket imponerad av det.

Historien bakom byggnaden är att en amerikansk miljonär 1917 beställde ett prefabricerat hus med väggar av plåt och stål. Huset har två våningar, balkong och skulle idag förmodligen ses som en innovation i början av 1900-talet.

Ett prefabricerat hus som efter 100 år och knappt underhåll fortfarande står måste vara mindre vanligt.

Huset har även kallats tågvagnshuset då den står på räls och konstruktionstypen påminner om gamla tågvagnar.

Ventilationssystem måste för 100 år sedan måste varit helt unikt. Genom två spår på taket, ett för luftning och ett för ventilation kyles huset ner under sommaren. Dock sägs det vara ganska kallt även på vintern.

Husets metallkonstruktion gör även att huset liksom visslar högt när det blåser och jag kan tänka mig att det måste vara anledningen till att de inte heller verkar ha varit inbrott där, för vem vill gå in i ett visslande spökhus.

2007 var huset till salu för 160 000 dollar (ungefär 1,5 miljoner kronor), men jag ät inte helt säker på att det gick att sälja trots att huset har 5 olika typer av kulturminnesskydd.

Det är lite sorgesamt att en sådan skatt inte får ses av medborgarna. Kanske kommer det en dag en ägare som öppnar deras dörrar för allmänheten.

Taggad med: