Darn, when did you loose your manners?

Nu ska jag inte bara vara personlig utan även ytterst privat, detta händer mig och kanske fler än jag.

Jag har efter ett mycket lyckligt äktenskap valt att gå vidare. För min egen skull. Utan brådska och utan tanke på all bli kär igen. Jag har valt ensamheten för att jag känner att det är en del av mig jag vill återfinna.

Så man kan säga att jag är singel. Men just i det ordet uppstår problemet. Jag har alltid varit den tjejen som hade lätt att få killkompisar. Den alla kallar kompis och inte flickvän. Jag har känt mig trygg i den rollen och det har aldrig varit några problem. Som ung var det bara självklart att träffa kompisar, fika eller hitta på något kul. Inga konstigheter där.

Mannen i mitt liv träffade jag när jag var 18 och jag visste med en gång att jag skulle gifta mig med honom. Elva år senare gifte vi oss. Sedan har jag varit en ”gift kvinna”.

Så blir man singel igen när man är 40 och helt plötsligt ändras männens attityd mot en.

Jag är fortfarande samma människa, nyfiken på människor och gillar att umgås med män och kvinnor. Problemet uppstår när singla heterokillar inte fattar att bara för att man kan tänka sig ta en lunch eller fika så är man ett stycke kött i deras bisarra dejtingmarknad.

Den mest PK feministen förvandlas till en torsk som ska mäta och se om man är god nog att dejta dem.

Låt mig förklara i detalj:
Jag frågar en kille jag känner ganska ytligt men som ändra befinner sig i utkanten av min umgängeskrets om vi kan käka lunch. Han svarar att han inte vill dejta mig. Vad svarar man på den? Det här är en märklig form av härskarteknik jag aldrig träffat på förr. Man blir tillintetgjord på en sekund.

Nästa gång är jag mycket mer försiktig. Lunch är nu uteslutet så jag tänker mig att en fika är lagom oskyldigt och ett bra sätt att lära känna folk. Jag är av tron att varm dryck får människor att prata på ett avslappnat sätt. Så nu blir det fika och det blir en riktigt trevlig pratstund. Det hör till ett stiligt beteende att tacka för senast och säga det här kan vi väl göra om, om nu fikat inte var en totalkatastrof. Vad får man till svar? Jo att, jag vill inte dejta dig men träffar dig gärna som kompis.

Kan det vara så att singla heteromän har en märklig syn på vänskap? Och vem är jag i deras ögon? Ett litet våp som de kan ta för sig av?

Nej, dejting för mig är något helt annat. Ska jag på dejt så ska det uppvaktas. Utan blommor är det inte dejt och då jag har killkompisar som uppvaktar mig med blommor och komplimanger så ställer jag höga krav, om mannen i fråga verkligen får det att kännas magiskt för mig så är det en dejt. Grottmän som ser på mig som en vilddjur som ska klubbas ner och dra med mig till sin grotta har inte en chans.

Med dessa färska erfarenheter är det inte konstigt att man föredrar bögar. De säger inte att de inte vill dejta, de är sig själva och får mig att känna mig sedd och uppskattad på ett sätt som dagens heteromän verkar vara totalt främmande för.

Hyfs, sunt förnuft och stil är något singlar runt 40 verkar ha tappat. Så vad är skillnaden om jag träffat dig full på krogen eller på nätet när du ändå tydligt visar för mig att du ser på kvinnor som en handelsvara i din köttmarknad? Reptilhjärnan är densamma.

Annonser

Publicerat av

Laura Luna

Argentinsk stilikon med förkärlek för vintage och har stil som ledord. Går aldrig utanför dörren med omålade läppar. Har en journalistutbildning i bagaget, har arbetat med PR, marknadsföring och i maktens korridorer. Fascineras av relationen mellan makt och stil mellan pressmeddelande och andra texter…

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s